Rösterna är dova, som genom en tjock glasskiva, lite skev. Jag ser läpparna forma orden men de når inte riktigt fram. Det gör inte mina egna heller. Hör mig själv säga saker, berätta, skratta. Men jag är inte riktigt närvarande. Försöker, men lyckas inte.
Livet spinner på runt omkring. Jag står mitt i. Dras med. Men på armlängs avstånd. Når inte riktigt ända fram, en gummiaktigt hinna hindrar sista steget.
Saknar härvaron.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar