Löparrus

Tolv kilometer, multnande höstdoft och gult björklövsströssel. Äntligen är förkylningen besegrad och jag vågar springa igen. Fötterna jublar vid varje kontakt med asfalten. Och tankarna får vila i varje andfått andetag.

Visst, alla löparrundor är inte sådana. Vissa är ett veritabelt helvete. Men just i dag förstår jag vad som kan driva en människa att springa oxå ultradistanser (om än jag har långt dit). Ren meditation. Känslan av att kroppen flyter fram i ett mönster som är fullständigt naturligt. Och vetskapen att man kan besegra tröttheten. Att viljan vinner.

Se bara Björn Sunesson som nu bara har knapp en vecka kvar av sitt äventyr. Han springer tvärs över USA: Oregon till Virginia. I 90 dagar har han sprungit, 4686 kilometer. Inspirerande!