Samvete svart som natten

"Du stannar till sist, men är här först".
Kommentar från arbetskamrat angående mina arbetstider.

Så kom mening nummer två: "Hur går det med Elsa?"
Visserligen utan särskild betoning på någon av stavelserna. Men andemeningen var tydlig.

Åtminstone blev den det genom min hjärnas tolkning. Hur kan du, som är småbarnsmorsa, jobba så mycket? Du borde vara hemma mer. Vad är du för en mamma?

Så fick jag ännu sämre samvete. Och blev förbannad. Hade någon ställt samma fråga till pappan i fråga?