Författarämne, nej.

Jag är social. Mycket. En sån där människa som gärna oombedd kliver in på andras kontor för att snacka. Om allt, och intet. Som är först ner i fikarummet, och den som sist sätter in kaffekoppen i diskmaskinen.

Om jag vore författare (det är jag inte) skulle detta skapa misstänksamhet. Åtminstone hos Peter Englund. Han hävdar på sin blogg att författare är ensamvargar, att det krävs av en författare att han/hon kan stå ut i sitt eget sällskap. Själv är han så ovillig att lämna skrivbordet att han laddar en "russinburk". Många små askar russin räddar honom när blodsockret sjunker. Han kan lugnt stanna på rummet. Slipper riskera att en pratsjuk, social varelse sätter tänderna i hans medvetande.

I min tolkning borde det innebära att han ser en motsättning mellan att njuta av ensamhet och att ha stora sociala behov. Att de verkliga storverken, de högsta tankarna skapas i upphöjt sällskap med enbart det egna jaget. Kanske det.

Jag myser i ensamheten, njuter av de egna tankespåren. Men piggast är medvetandet i mötet med andra. När andras idéer och åsikter kräver uppmärksamhet. Fungerar som katalysator. Kommer de inte till mig, söker jag upp dem. Snackar om trivialiteter. Kickstartar hjärnan och återvänder påtänd till skrivbordet.