Rådjur luktar illa

Jag borde kanske ha anat faran. Något grönt glimmade ju faktiskt till ute på fältet. Två självlysande punkter. Men jag reagerade inte.

Och plötsligt var den bara där. På nuddavstånd. Råbocken. Eller, det kanske var en hona. I vilket fall som helst befann den sig alldeles för nära. Jag kunde nästan känna den strävhåriga pälsen. Jag kunde definitivt ana dess rädsla. Och lukten; som blöt hund uppblandat med något till hälften förmultnat och något svagt sött, kanske halvruttet äpple.

På ett ögonblick var de vassa benen försvunna över dikesrenen. Men lukten dröjde sig kvar. Vägrade att lämna näsborrarna.