blogg@bureborn

Välkommen till min blogg

2009-02-27T09:34:00.001+01:00

som numer finns på www.bureborn.wordpress.com!

Ett sorgset farväl

2009-01-12T10:39:00.007+01:00

För ett år sedan flyttade jag min blogg härifrån till Wordpress. Där finns den inte längre. Och egentligen finns den inte här heller.

Jag är arg. Jag är besviken. Jag är ledsen. Fly förbannad och faktiskt riktigt förtvivlad.

Wordpress "suspenderade" min blogg. Utan förklaring. Så ska det gå till säger de - när någon bryter mot deras avtal. Deras "terms of service". Jag har lusläst avtalen. Om och om igen. Jag förstår inte vad jag gjort fel. Jag har försökt kontakta supporten. Men får inga svar.

De har uppenbarligen dömt ut mig som paria. Har ingen rätt att försvara mig. Har ingen rätt till förklaring - av något som för mig är totalt obegripligt.

Allt jag fått veta är detta:
Blogs are suspended if they are found to be in breach of the TOS.
We do not contact you first to ask that content be modified or removed.
You may NOT have that blog name back.
You may NOT have the blog content back.

Jag vill här bara tala om för mina bloggvänner vad som hänt. Och ge en förklaring till varför jag slutar blogga. Just nu är jag för förbannad, för besviken och för ledsen för att orka.

Editerat:
Katastofen fick ett lyckligt slut: http://bureborn.wordpress.com
Men jag håller fortfarande andan varje gång jag öppnar Wordpress.

Flyttkort

2008-01-03T22:20:00.000+01:00

Jag har flyttat.
Min blogg huserar numer på http://bureborn.wordpress.com/.

Välkommen!

Minsta motståndets lag

2008-01-02T20:37:00.000+01:00

Snålblåst - jag avstår.
Snöfall - jag avstår.
Lite snorig - jag avstår.
Slut på batterier i ipoden - jag avstår.
Bekvämare i soffan - jag avstår.

Plötsligt har motståndet mot löparskorna blivit oöverstigligt. Vill INTE springa. Två veckors ofrivillig vila har släckt lusten. Hittar inte motivationen.

Hjälp!

Jag lever. Knappt.

2008-01-01T20:54:00.000+01:00

Stod i snögloppet. Champangeglaset i vänstra handen. Innehållet surt som ättika. Nån sorts vinliknande blask med kolsyretillsats. Gutår!

Stirrade mot disig himmel. Krevader i fjärran. Ljud fortplantas märkligt väl i fuktig luft. Ett dovt dån omsluter allt. Mörkret diffust upplyst i mjölkiga färger.

Plötsligt löper en av de egna fyrverkeripjäserna amok. Dras alltför snabbt ner av gravitationen. Plöjer fräsande och gnistrande över gräsmattan. Siktet inställt. Närmar sig min utkiksplats.

En nära-döden-upplevelse. Eller så leker jag bara dramaqueen. Gissa!

Potentiella miljonärer

2007-12-31T23:10:00.000+01:00

Ett skrapande ljud. Som många tassar, ivrigt krafsande.
Möss?

Nix. Fem vinstgiriga nyårsfirare, utrustade med x antal skraplotter. Inleder som möjliga vinnare, avslutar desillusionerade. Grå sorgkanter under naglarna. Hela bordet fyllt av dammigt skrapfnas.

De vita tussarnas värld

2007-12-30T15:21:00.000+01:00

Överallt ligger de. I soffan, under soffan, vid granen, på tv:n, i trappan, på golvet brevid sängen. Översvämmar alla husets papperskorgar.

Knöligt hopkletade näsdukar. Gonar av baciller. Eller om det är virus.
Livet är fräscht hos familjen.

Åker ur säsong

2007-12-29T17:52:00.000+01:00

Höstvete förvirrar min tidsuppfattning. Höstraps också.

Jag vill att höstens och vinterns åkrar ska gå i grått, grått, grått. Med några rafflande inslag av lerbrunt och vissetgräsbeige. Eller vitt. Om det nu nödvändigtvis måste falla flingor från himlen.

Men saftigt grönt. Nej. Sånt ska spira på våren, i maj månad - inte vid decemberslut. Ändå ger mig naturen (eller snarare bönderna) gröna fält mitt i vintern. Vetestråna som slickar fårorna ser visserligen trötta ut. Slokar lite. Men de är gröna.

Irriterar blicken. Mina ögon vill vila från växande spannmålsgrönt. Vila i välmatchade jordfärger. Vila i tristess.

Nyordat igen

2007-12-28T19:48:00.000+01:00

Zorra. Det är det jag ska lära mig att göra med min nya innebandyklubba. Jonglera med bollen, som ska sitta som klistrad vid bladet. En sann utmaning för en varelse utan bollsinne. Omöjlighet.

Zorra har förexten kvalat in som ett av Språkrådets nya ord anno 2007. Årets nyordsraket är snart avfyrad på deras webbplats.

Men roligast är de egenpåhittade ord de får inskickade til sig. Som fulbryt, minnig och tomstå.

Min frisyr (eller snarare brist på frisyr) ger mig fulbryt dagligdags. Kräver bara en spegling. Är allt annat än minnig (motsats till glömsk). Men jävlar vad jag kan tomstå. Gjorde det senast på parkeringen. Fastnade i vinkelvolten. Hålögt stirrande i contrapost.

Blähä bläha

2007-12-27T23:24:00.000+01:00

Ischoklad är äckligt.
Ännu äckligare med nosen full av snor.
Och mig är det synd om.

Stenhårda bollar

2007-12-26T20:36:00.000+01:00

Ja, inte skulle jag ställa mig ivägen direkt. För den oranga bollen som pilar fram över isen. På bandyplan alltså. Aj!

Vidgade mina vyer idag. Med nästan två halvlekar bandyderby i Uppsala. Bara att erkänna - det var roligare än jag trodde. Även om matchen ifråga var smått sömning.

Efteråt köpte jag en ny innebandyklubba. Freebandy. Inspirerad kanske.

Nu tränar jag bollkonster på orientaliska mattan.

Maskaren

2007-12-25T22:30:00.000+01:00

Hur f-n är man funtad egentligen?
Anser mig lat. Full av dåligt samvete. Ingen löpning på en vecka.
Men för i h-vete! Jag är ju sjuk. Inte mitt fel, utan bacillernas.

Men likt förbenat känner jag mig som en fuskare.

Fysisk frustration

2007-12-23T21:40:00.000+01:00

Förkyld.

Tvingas byta ut en planerad löprunda mot promenad i krispig frost. Mol allena. Dan´ före dopparedan´, fyra timmar innan klockan slår julafton, stannar mänskligheten inne.

Kroppen protesterar mot promenadtakten. Fötterna vill lätta från asfalten. Skjuta ifrån med kraft. Hjärtat vill slå kraftfullare, lungorna fyllas snabbare. Det går smärtsamt sakta.

Men snöknirret gör gott. Kylan och syret också. Och ensamheten.

Tidsenligt

2007-12-22T21:17:00.000+01:00

När jag vill gympa hjärnan ger jag mig i kast med Tiden. Cyklisk eller linjär. Absolut eller relativ. Fastnar ofta för filosofiska tankar om tiden som subjektivt begrepp. Ett sätt för vårt medvetande att försöka greppa det som pågår runt oss.

Får det dagliga att synas litet. Ger perspektiv på varandet och livet. Vidgar blickfånget.

Knäck i kolan

2007-12-21T13:26:00.000+01:00

Startade den här bloggen för att söka ett svar. Ville veta om min hjärna är vaken.
Känns tveksamt.

Klarvaken är den definitivt inte. Inte heller pigg som en iller. Snarare trögstartad och sömning. Ibland sträcker tankarna på sig som en nyvaken katt, men istället för att hoppa ner från soffan rullar de därefter helst ihop sig runt sig själva. Svansen värmer tassarna.

Varje nytt tankespår måste bana sig väg genom trögflytande vätska. Seg som ofärdig knäck.

Bölden som förtvinade

2007-12-18T10:09:00.001+01:00

Det är kul med fikaraster. Pågående samtal som svirrar runt bordet, trasslar sig vidare, tvärvänder.

Vi började med fågelmatning medelst talgbolleautomater och slutade med teknikens påverkan på det kroppsliga. Inte skvimpande fetma på grund av för bekväm kontorsstol. Ingen musarm och inga kisande, närsynta ögon till följd av en diger dos teminalarbetet.

Men det var ändå datoriseringen som fick skulden. Som är orsaken till att vi alla förlorat en knöl. En förhårdnad som följt oss genom livet har övergivit vårt pekfinger. Oftast det högra. Alldeles strax ovanför översta leden fanns den. Nu anas bara en svag förnimmelse av hårdnad hud. Platsen där pennan vilade har mjuknat.

Inbott ruckel

2007-12-17T21:36:00.000+01:00

Huset kurar bakom knotiga, otuktade fruktträd. Vildvuxna. Frivuxna. Något rostigt, förvridet vilar i torrt gräs. Kanske är det rester av en harv?

Flagande färg, samma ton som surnad grädde. Några takpannor fattas. Fönster med slinkiga gardinrester. Säkert blekta. På sned bakom smutsigt glas. Ytterdörren ser ut att ha fastnat och handtaget saknas.

Obebott. Trodde jag.
I morse lyste en adventsljusstake i ett av fönstren.

Jag - en skalad lök?

2007-12-16T20:17:00.000+01:00

Utan yttre stimulans tycks mitt medvetande tomt. Stillastående. Luktar lite instängt. Som ett avslaget kylskåp, ingen har öppnat dörren på en vecka.

Så gläntar P1 på dörren. Filosofiska rummet på temat ”gnothi seauton”. Citat från Apollotemplet i Delfi - "känn dig själv". Vad är självkännedom och vad, eller vem, är det man i så fall lär känna?

Uppenbarligen har många, undertecknad inkluderad, en känsla av att det finns ett sant jag. Omaskerat. Äkta. En pärla längst inne, bakom alla lager. Som att skala en lök.

Men. Hjärnforskningen har inte lyckats hitta några belägg för att något sådant kärnjag existerar. Jaget är något under ständig utveckling. Pusselbit som läggs till pusselbit. Erfarenheter, intryck, reaktioner, känslor, förnimmelser skapar självet.

Självkännedom handlar inte om att klä av något, hitta centrum. Snarare om att förstå det man upplever som sitt jag. Inse hur man reagerar och agerar. Och varför.

Äras den som äras bör

2007-12-14T20:57:00.000+01:00

Gav svenskan äran för annans bedrift i förra inlägget.
Skentrevlig hittade jag på Språktidningens webbplats. De samlar också på nya ord.

Obarmkuslig. Sovsäx. Pelargonhistoria. Nya i min ordbank.

Övertrevlig dessutom

2007-12-12T21:45:00.000+01:00

"Jag blir så less på honom. Han är så trevlig och glad jämt." Så sa hon.

Trodde hon menade skentrevlig. Ord uppfunnet av skribent på SvD:s lexikala luckor.

Men nej. Han var för trevlig helt enkelt.

Övermänsklig mästare på poänglöst vetande

2007-12-11T10:32:00.001+01:00

Ingen übermensch? Då uppfyller du inte den svenska drömmen. För det är vad vi vill vara enligt kommunikationsbyrån United Minds. De har undersökt vad som ger status i tre länder; Sverige, USA och Ryssland. Publicerat i SvD.

Och det är inte en välfylld plånbok eller välartade knoddar som ger högst poäng. Nix. Mest status i Sverige får man genom att vara allmänbildad.

Ikväll läser jag NE.

Samvete svart som natten

2007-12-10T17:58:00.000+01:00

"Du stannar till sist, men är här först".
Kommentar från arbetskamrat angående mina arbetstider.

Så kom mening nummer två: "Hur går det med Elsa?"
Visserligen utan särskild betoning på någon av stavelserna. Men andemeningen var tydlig.

Åtminstone blev den det genom min hjärnas tolkning. Hur kan du, som är småbarnsmorsa, jobba så mycket? Du borde vara hemma mer. Vad är du för en mamma?

Så fick jag ännu sämre samvete. Och blev förbannad. Hade någon ställt samma fråga till pappan i fråga?

Smittande kroppskontakt

2007-12-09T20:49:00.000+01:00

Det bidde inga kramar för de ICA-besökare som hoppats få en kläm av IFK Göteborgs hjältar. Kramkalaset ställdes in på grund av smittorisk, skriver SvD.
Spelarna avstod att kramas för de ensamma, de kunde ju få snuva.

Passar på att svara på den tillhörande webbfrågan: "Har du bacillskräck?". 76 procent av dem som svarat har tryckt på samma svarsknapp som jag. Nej.

Datoriserad kvalitetstid

2007-12-08T22:51:00.000+01:00

Nedslag hos Familjen, lördag, 16.45.

Dottern. Vid den stationära datorn. Spelar Kalle Kunskap.

Pappan. Med bärbar dator nummer 1, i soffa nummer 1. Jobbar.

Mamman. Med bärbar dator nummer 2, i soffa nummer 2. Jobbar.

Familjen borde prioritera om. Börja umgås. Eller börja med LAN.

Schematisk tjänare

2007-12-06T21:30:00.000+01:00

Jag är en lydig adept. Säger min guru Szalkai att det är sex kilometer som gäller, då springer jag sex kilometer. Varken mer eller mindre.

Säger och säger förexten. Skriver gör han väl snarare - på Marathon.se. 26 veckors träningsprogram för maran. Som jag följer. Slaviskt.

Vad innebär det att jag så osjälvständig? Att jag gillar att ruta in livet? Att jag är svag för auktoriteter? Nja, snarare att jag känner mig själv. Utan en uppgjord plan riskerar jag att förlora både fokus och motivation. Falla för den mjuka soffans frestelse.

Eftertanke är överreklamerat

2007-12-06T07:45:00.000+01:00

Försökte logga in i går, skriva något av värde. Men medvetandet innehöll intet. Visste att viktiga tankar passerat där under dagen. Uppenbarligen spårlöst.

Så kör jag till jobbet denna morgon. Löjligt vacker, förexten. Himlen hade precis börjat ljusna. Kallt koboltblå mellan dovt gråblå molnslingor. Speglade sig i en vattenfyld åker. Månflisan, som en avklippt nagel, låg mellan ett dike och ett uppplöjt fält. Ett nålstick på himlavalvet. Morgonstjärnan förmodligen.

Under tio minuter av min bilresa vaknade medvetandet. Vräkte ut möjliga blogginfall. Som:

En by någonstans i världen vill bli bortplockad från kartan. Lastbilschaffisar som blint litar på sin GPS envisas nämligen att ta vägen genom byn. Ekpipagen kilas fast mellan husväggarna i byn med dess smala, smala vägar. I vetenskapsradions sändning 6.33

En procent av svenskarna äger 40 procent av pengarna. Och skillnaderna ökar, mer än i något annat västland. Trots utjämningspolitik. Debatt i P1-morgon:
Johan Stael von Holstein , VD för I-Cube - "det är socialdemokratins fel"
Lars-Anders Häggström, ordförande i Handelsanställdas förbund - "det är kapitalismens fel"
Slut på diskussionen.

Inser att bloggandet kräver omedelbarhet. Att jag inte lägger sinnesintrycken på hög. Vill idissla lite först. Nej. Det gäller att stanna i ögonblicket, inte vänta tills hjärnan gått i dvala framåt kvällskvisten. Rensat RAM-minnet.

Energibesparande äkta par

2007-12-04T10:48:00.000+01:00

Märkligt. Ibland hamnar man i ett stim. En enveten svärm av liknande intryck. Örat och ögat registrerar plötsligt en viss typ av retningar. Om och om igen.

De senaste dagarna har jag drabbats av "Klimatfrågan". Egentligen borde jag vara konstant och engagerat medveten om den varje dag. Ingår liksom i mitt jobb. Men oftast agerar den mest bakgrundsbrus. De senaste dagarna har varit eljest. Sinnet har envist fastnat vid samma frekvens. Klimathot, miljöfara, energislöseri.

Naturligtvis kunde jag inte värja mig för rubriken i SR:s vetenskapsradio; bevara äktenskapet - spara energi.

Bortser från konvenansen att sätta likhetstecken mellan äktenskap och parbildning, även om den retar mig. Det handlar om det nämligen - man sparar energi på att att bo tillsammans med någon eller några. Ett ensamhushåll nyttjar inte energin lika effektivt. Rätt självklart i.o.f.s. En ensam person behöver ETT kylskåp, ett sambopar (eller för all del ett gift par) behöver ETT kylskåp. Behöver jag fortsätta?

Återvänder motvilligt till äktenskapet. I denna amerikanska studie hade man nämligen kopplat energibesparing till skilsmässostatistiken. Om alla par som skilde sig i USA år 2005 istället hade bott kvar tillsammans skulle man ha sparat el motsvarande uppvärmningen av 3,5 miljoner villor.

Undrar om man kalkylerat med hur många av de nyskilda som snabbt flyttade in hos någon annan?

Total tröttma

2007-12-03T21:30:00.000+01:00

Nittio minuter hårdträning. Följt av en hälften så lång hemresa i mörker och snömodd. Utmattad.
Stela fingrar, något som kryper i varje led. Blytunga ben. Ännu tyngre ögonlock. Grus innanför.
Trött så att det kliar.

Klimatvidrigt mys

2007-12-02T14:58:00.000+01:00

Läser om klimathotet. Blir rätt nedslagen av DN:s skräckscenarier. Tar mig grad för grad närmare helvetet.

Tänder ett ljus för att lindra missmodet. Och drabbas av en samvetsfråga: är stearinljus miljövänliga? Bränner jag biobaserade ljus eller är de - gud förbjude - icke förnybara?

Ah! Stearinljus framställs av stearinsyra och palmitinsyra. Båda hämtas från växt- och djurriket. Förnybart alltså. Tillfreds. I två sekunder.

Shit! Just mina ljus innehåller paraffin också. Illa. Kristallint vax från petroleum. Borde jag börja ifrågasätta? Ställa affärsbiträden mot väggen?

Ursäkta, vet ni om att era ljus är fossila?

Bloggande bock

2007-12-01T19:21:00.000+01:00

Tur man har en blogg; hur hopplöst bakåtsträvande skulle man inte vara annars. Inkrökt. Insnöad. Till och med Gävlebocken har en.

Kommer han att blogga från andra sidan om någon - trots flamskyddsmedel - lyckas sätta eld på honom? Förmodligen. Reinkarnation är bara förnamnet. Trots 22 rejäla eldsvådor är minnet av dryga 40 års "liv" intakt.

Risken att någon får fyr på halmen är förresten inte stor. Själv känner sig bocken trygg. Och Ladbrokes ger oddsen 1.50 för att han överlever fram till nyår .

Dimljus

2007-11-29T21:02:00.000+01:00

Diffusa ellipser av ljus dansar över fältet. Som uppträdda på ett snöre, håller jämna avstånd, följer samma kurviga linje. Varje otydlig fläck har två ilsket stirrande ögon längst bak. Glödande röda.

Fler än jag är på väg hemåt i dimman. Följer den slingrande landsvägen. Alla skapar en egen sfär av belyst dis.

Utprovad och matchad

2007-11-28T22:09:00.000+01:00

Jag passar tydligen förträffligt ihop med en sparsam och eftergiven man som åker inlines, tycker om att titta på TV och lyssnar på metal. Fan tro`t.

Sanningen uppdagades efter ett personlighetstest på DN dejt. Jag gillar att testa mig nämligen. Är inte på jakt. Men ett test kan jag aldrig motstå, förmodligen ett säkert tecken på att jag är självupptagen. Aktuellt test avslöjar inte om så är fallet.

Däremot att jag till tre fjärdedelar styrs av min instinkt. Känslor och förstånd göre sig icke besvär. Dessutom är jag full av vad de kallar "manliga" egenskaper: mod, initiativ och dominans. Fan tro´t. Igen.

Andra tester visar att min livsväg har nummer 22 (kvalifikation för en upplyst despot), att jag styrs av höger hjärnhalva samt att jag är mumintrollet. Eller drottning Viktoria. Kungliga och trollska resultaten från den utlimata testsajten Quiz på Start.no. Det är ju absolut nödvändigt att få svar på vilken gnagare man är innerst inne.

Jag är en degu. Söt typ med stora öron.

Urblåst medvetande

2007-11-27T20:06:00.000+01:00

Det ekade ödsligt i mitt medvetande. Testade det där med "mindfulness" ett par minuter. Försökte fokusera på att sitta, mer än så orkade jag inte. Kände mig inte ett dugg närvarande - bara nollställd.

Fullt medvetande

2007-11-26T20:42:00.001+01:00

Jag befinner mig på efterkälken. Min morgontidning stavas nämligen Enköpings-Posten. De ligger ungefär ett halvår efter. I det mesta. Som det här med "medvetet närvarande", eller "mindfulness". En meditationsfom med zenbuddhistiska rötter. Bra mot stress uppenbarligen. Lär ha en "jagstärkande" effekt. Det skrev de om i dag.

Jag blev nyfiken. Googlade lite. Och upptäckte att andra varit snabbare. Svenska Dagbladet till exempel. De skrev redan i maj om fenomenet under rubriken Hjärnan mår bra av stilla fokus.

Handlar om kloka saker; som att leva i nuet. På riktigt. Inte stå och diska och fundera över livets mening. Nej. Det gäller att diska - medvetet. Känna efter hur det varma vattnet smeker händerna, koncentrera sig på hur diskborsten avlägsnar ingrodda matrester. Låta hjärnan fokusera.

Tvingar mig att ignorera den svaga tonen av alternativt kucklemuckel som lurar i faggorna. Sånt som ger mig ståpäls. För jag tror på att vara närvarande i ögonblicket. Att rikta hela uppmärksamheten mot något - och låta den stanna där. Att uppleva något helt och fullt. Låta hjärnan vila från annan input. Åtminstone ibland. Men inte när jag diskar. Det är funderingarna över annat; livets mening eller smutsen i hörnen, som får mig att stå ut med disken. Tråkigare syssla får man leta efter. Närvaro, eller inte.

Månsken så halt

2007-11-25T21:11:00.000+01:00

Månen kysste fram kattguld i asfalten. Som att springa på gnistrande, stelnad sammet. Frostigt vackert, men lika iskallt förrädiskt.

Snorhalt.

Mycket väsen

2007-11-24T21:23:00.000+01:00

Onsdag - jag beklagar mig över tjuvstartande julälskare.

Lördag - min trädgård ser ut som tivoli. Lysande elektriska ljuspunkter i varje enbuske. Glödande stjärnor i varje fönster. Plus julrutiga gardiner.

Hyckleri? Men va´ fan - vad gör man inte för en stor mugg rykande, het glögg.

Fnissande fredag

2007-11-23T20:55:00.000+01:00

Skrattar fortfarande.

Liten kisse gillar Stevie Wonder.

Lite större techno-kisse på speed.

The Record Shop Cats sprider sig i spacet. Ger skaparen hnl-design fin-fin hitrate på hemsidan. Ramlar ner i min mejllåda, vidarebefordrad i flera led. Och skickas vidare.

Tjuvstartarna

2007-11-21T21:11:00.000+01:00

Snart är det jul. Om det ska man påminnas i god tid som läsare av heminredningstidningar. Jag gillar sådana. Men inte de nummer som kommer i november. Spaltmeter efter spaltmeter med recept på den kryddigaste glöggen, den sötaste knäcken, det juligaste av allt juligt. Allt pudrat med fluffig hemtrevnad, tradition i kubik och glittrande trivsel.

Alla krönikörer bara älskar julen. Hela paketet. De hemgravar lax, ger apelsinerna snirklande mönster av kryddnejlikor, frossar i julmusik och kristyränglar. Och de börjar med allt långt före första advent. Kan inte hålla lusten i schack.

Jag blir provocerad. Och känner ett styng av otillräcklighet. Jag kan aldrig skapa den perfekta julen. Gemytet står mig upp i halsen. Men lite rykande het glögg skulle sitta fint.

Den felande sidan

2007-11-20T18:16:00.000+01:00

Dagen började med ett pompelipom. Trivsamt glatt, sådär. Trodde jag var på bra humör, visslade lite på väg till kaffeautomaten. Log åt en kollega i korridoren. Sen kröp jag in i mitt eget bås, stängde öronen för världen och jobbade.

Vid fikadags hade vinden vänt. Intet ont anande tassade jag ner, slog mig ner vid ett bord och skrattade, min vana trogen. En kommentar (kanske inte ens illa menad) om mitt sprudlande morgonhumör kändes plötsligt som en kniv i ryggen. Aj, som fan.

Visade sig att mitt humör inte alls var vid god vigör. Tvärtom. Hela jaget fylldes av ättika, som vägrade avdunsta på hela dagen. Tämligen menlösa uttalanden fällda i förbifarten tolkades som illvilliga påhopp. Irriterad på petitesser. Snarstucken.

Och jag som trodde att jag vaknat på rätt sida. Hädanefter ska jag provköra humöret framför spegeln innan jag ger mig ut i det allmänna.

Övertidsenligt

2007-11-19T21:44:00.000+01:00

Vaknade med en insikt om att jag prioriterar fel i livet. Att vardagen har fått mig att förlora något väsentligt, perpektiv på livet kanske.
Ett citat träffade mig som ett knytnävslag i magen sent i går kväll. Malde runt i hjärnan hela natten, idisslades av något undermedvetet, steg upp till ytan när solen kysste mig vaken.

"Jag har aldrig träffat någon som på dödsbädden önskat att han hade tillbringat mer tid på jobbet."

Så jävla sant, säger jag tvärsäkert - och jobbar över två timmar till. Att prioritera annat kräver mod att be fröken duktig flyga och fara. Att strunta i deadlines, både egna och andras. Det ska jag göra. I morgon. Tror jag.

Toalettgrafitti

2007-11-18T19:51:00.000+01:00

Vi delar toautrymme, jag och katten. Bredvid min keramiska stol står hans plastiga låda. Fylld med knastrigt grus.

I samma två kvadratmeter stora rum ryms också vänners tankebanor. Vi tillhandahåller svart skoltavla och en burk med avbrutna kritor. En tyst uppmaning att klottra. På armlängs avstånd.

Vissa antar utmaningen, men under pseudonym. Ger kisse den tvivelaktiga äran.

Dödsmaffigt

2007-11-17T21:57:00.000+01:00

Först kroppen. Sen sinnet. Tillfredsställda och trötta.

En och halv timme landsväg i solsken får kroppen att spinna, trots totaltömda batterier, stapplande steg och ömmande leder. Just därför.

Ödesmättad och mäktig körsång i Sofia kyrka. Dödsmässa á la Brahms "Ein Deutsches Requiem". Blundar och låter själen vandra. Fylls av sorg, sen jubelsång över att döden besegrats. Må vara att en kristen gud genomsyrar text och musik. Reser lite ragg. Men låter mig övertalas, översköljas.

Den överenergiska energin

2007-11-15T20:11:00.000+01:00

Jag har två starka sidor, det hävdar vissa. Varken fler eller färre. Två. Jag är bra på att strukturera och så sprider jag postitiv energi.

Och sen fälldes kommentaren: "men det kan också bli för mycket". Jag tror inte att personen i fråga syftade på struktureringsförmågan. Det var den positiva energin som ställde till det. Jag levererar inte lagom mycket av den varan. Nej, jag ger överdoser.

Jaha.

Tänkvärt?

2007-11-13T19:02:00.000+01:00

Citat från amerikansk film, fångat i förbifarten. (Skulle just trycka på den röda knappen på fjärrkontrollen. Filmen var usel.)

"To feel nothing is to feel good"

Springer. Känner intet. Mår super. Därmed bevisat att amerikanska collegefilmer innehåller livsvisdom. Eller?

Tröttma

2007-11-12T20:09:00.000+01:00

Vill sova. Krypa ner under prassligt duntäcke, låta det svala lakanet glida mellan fingrarna. Buffa kudden och sen: ner med huvudet. Skapa en perfekt formad grop. Blunda. Och sova.

Men så kommer nåt märkligt krypande. Samvete kanske, eller så är det ett måste. Man KAN ju inte gå och sova redan klockan åtta. Annat borde göras, om det så bara är att titta på tv.

Men för f-n! Jag är ju vuxen, bestämmer över mitt jag. Suss sött!

Humöristisk rösträtt

2007-11-11T19:14:00.000+01:00

Det är söndag. Stockholmarna gruvar sig månne för morgondagen. Turkosblå är de i alla fall klockan 19.20. Till humöret. Betyder att mungiporna pekar smått neråt.

Hur de mår kan man tydligt läsa på Sergelskapornas fasader. En ljusinstallation av konstnären Erik Krikortz. "Emotional cities" heter verket. Ett försök att visualisera både individuella och kollektiva känslor.

Jag försökte registrera mitt eget känsloläge på verkets hemsida. Men betaversionen vägrar släppa in mig. Synd. Jag känner mig orange. Skulle kanske få fasaden att skifta kulör. Bli mer ärtigt grön.

Rusig av rock

2007-11-10T21:35:00.000+01:00

Jag är varm i magen. Spinnande värme. Som att lägga handen mot kakelugnen.

Sett en underbar dokumentär. Om en underbar kör. Young at heart. Ett gäng med en medelålder på 80+, som sjunger rock. Stones, Hendrix, Clash. Personligt tolkad, inte helt tonsäker, men genomsyrad av livsglädje.

Eller bara vackert känslosamt som i Coldplays "Fix You".

Med självdistans i Ramones "I wanna be sedated".

Jag vill också vara vibrerande av energi när jag fyller 80. Stå på scen och rocka loss till James Brown. Skrika WOW med - visserligen sprucken - men obändig röst. Vara vid liv på riktigt.

Flyktigt

2007-11-09T21:07:00.000+01:00

Jag vill bort. Fly långt. Helst New York.

Egoistiskt okurage

2007-11-08T21:25:00.000+01:00

Det här är min blogg.

Borde betyda att jag här - om ingen annanstans - vågar stå för det jag tycker. Rakryggad. Stolt. Men så fan heller. Jag duckar. Vräker ur mig det jag verkligen tycker vid middagsbordet. Svärande och gormande. Ger makten en känga. Spyr lite galla.

Sen. Då sätter jag mig ner vid tangenterna. Smeker fram pretentiösa formuleringar, om jaget och varandet. Letar poetiska vändningar. Jonglerar med ord. Tämligen slätstruket. Egofixerat.

Så vadå. Det här är ju min blogg.

Irriterande surr

2007-11-07T18:43:00.000+01:00

Stress, stress, stress. Surrar i huvudet, totalt ofokuserad och handlingsförlamad.

Försöker tagga ner. Kryper upp i soffan, te i älsklingskoppen.

Då kommer annan surrande. Än mer ofokuserad. Och landar.

Kommer jag också att drunkna?

Headbang i betong

2007-11-06T22:26:00.000+01:00

Pratade i timmar. Trodde att vi talade om samma sak. Var konrekta. Målinriktade.

Gick ut. Stängde dörren. Och så blev det bara svart.

Matt. Energiätaren hade käkat upp all drivkraft. Knaprat i sig orden. Och orken.

Mållös.

Det kallas visst utvecklingssamtal.

Jag önskar mig en hjärncell

2007-11-04T16:03:00.000+01:00

Är ute i tid. Funderar över julklappar. Redan.
Googlar för att få inspiration.

Hetaste tipset till årets julklapp tycks vara mikrober. Alla tycks ha nappat på den nyheten. En grön, liten klamydia kanske - eller en röd Streptococcus pyogenes med gaffel och kniv i högsta hugg.

Hjärncellen är söt. En sån behöver fler än jag.

Vinteraning

2007-11-03T15:46:00.000+01:00

I går eftermiddag satt cafégästerna och drack kaffe i solen. Utomhus.

I natt gick jag ut i mörkret. Vita flingor vätte ansiktet. Tystade världen.

I dag smälter täcket. Avslöjar att min gräsmatta är okrattad. Att hösten sprang förbi mig.

Författarämne, nej.

2007-11-02T11:50:00.000+01:00

Jag är social. Mycket. En sån där människa som gärna oombedd kliver in på andras kontor för att snacka. Om allt, och intet. Som är först ner i fikarummet, och den som sist sätter in kaffekoppen i diskmaskinen.

Om jag vore författare (det är jag inte) skulle detta skapa misstänksamhet. Åtminstone hos Peter Englund. Han hävdar på sin blogg att författare är ensamvargar, att det krävs av en författare att han/hon kan stå ut i sitt eget sällskap. Själv är han så ovillig att lämna skrivbordet att han laddar en "russinburk". Många små askar russin räddar honom när blodsockret sjunker. Han kan lugnt stanna på rummet. Slipper riskera att en pratsjuk, social varelse sätter tänderna i hans medvetande.

I min tolkning borde det innebära att han ser en motsättning mellan att njuta av ensamhet och att ha stora sociala behov. Att de verkliga storverken, de högsta tankarna skapas i upphöjt sällskap med enbart det egna jaget. Kanske det.

Jag myser i ensamheten, njuter av de egna tankespåren. Men piggast är medvetandet i mötet med andra. När andras idéer och åsikter kräver uppmärksamhet. Fungerar som katalysator. Kommer de inte till mig, söker jag upp dem. Snackar om trivialiteter. Kickstartar hjärnan och återvänder påtänd till skrivbordet.

Glappet

2007-11-01T08:01:00.001+01:00

Ibland är skillnaden milsvid. Mellan självbilden och den avbild andra ser. Eller avbilder snarare. Jag visar olika anlet. Som dessutom tolkas. Omtolkas.

Och så krackelerar den plötsligt. Den inre bilden av jaget. Som en uttorkad flodbädd. Ser det andra ser. Kan inte låta bli att pilla lite i sprickorna, lika omöjligt som att låta bli en sårskorpa. Kliar oemotståndligt. Njutningsfullt.

Då är det värre när avbilden spricker. När någon annan kommer för nära, petar lite för intensivt. Omedelbart försvar. Irriterad. Uttolkad.

Syndens näste

2007-10-31T21:19:00.000+01:00

Har begått en i dag igen. En dödssynd. En peccata mortalia. Känt vrede. Ira. Omöjlig att hindra. Vill slå i dörrar och kasta porslin. Helst en Ming-vas.

Såna synder kräver ett par smärre insatser om man inte ska dömas till den eviga döden. Ånger, bikt, avlösning och gottgörelse. Har inte utfört något av ovanstående.

Nu tror jag i och för sig inte att döden är annat än evig. Men borde nog ändå bota den där synden som råkade koka över. Räknas ett blogginlägg som ånger och bikt?

Språkets relativism

2007-10-30T19:55:00.000+01:00

De flesta är nog överens om vad ordet stol innebär. Eller mun. Eller gå. Om man nu inte är superrelativist förstås, och hävdar att alla upplevelser av världen är unika. Tolkas genom egna ögon, å det extremaste. Vi kan aldrig vara säkra på att det som är en stol för mig också är en stol för dig. Du kanske ser något annat, men kallar det stol eftersom du tagit till dig det konventionella ordet. Min stol är egentligen ditt bord.

Tänkvärt i och för sig.

Men nu utgår vi från att de flesta ändå är ense om stolen, munnen och gåendet. Men sen blir det lurigare. Springa till exempel. Kontra jogga. Fortare än 5 min/km? En mental - och synnerligen individuell - inställning?

För att inte tala om stora begrepp. Kärlek. Vetenskap. Gud. Få ger orden exakt samma betydelse. Menar exakt samma sak.

Det är ett under att vi kan föra ett samtal. Göra oss förstådda. Älska.

Minglat

2007-10-29T20:18:00.000+01:00

Musslor blir uppenbarligen gamla, och äldst av dem alla är "Ming". En islandsmussla som enligt säkra källor lär vara mellan 405 och 410 år gammal. Samtida med Shakespeare. Om detta kan man läsa i Svenskans artikel Musslan Ming var ung på 1600-talet.

Sånt kan man hitta på nätet när man inte har något bättre för sig. Mitt liv är understundom en studie i tristess.

Stiltje

2007-10-27T13:37:00.000+02:00

Blåser inte ett skvatt i dag. I skallen alltså. Kav lugnt. Lyckades springa flera kilometer totalt nollställd. Vaknade tillfälligt vid kyrkbacken. Mycket fundersam över hur jag tagit mig dit. Minst en halvmil landsväg bortraderad ur minnet - eller aldrig registrerad.

Uppdaterat

2007-10-26T20:29:00.000+02:00

"Slit och släng". Vi konstaterade vid dagens fikapus att uttrycket borde bytas ut. Mot "köp och släng". Många var indignerade över konsumtionskultur. Överflöd. Slöseri. Andra erkände att man blir glad av att shoppa. Sprittande fnissig av att komma hem med famnen full av kassar.

Sen gled vi över till Feng-shui. Röj upp i röran med kinesisk (?) visdom. Släng, släng, släng. Flera menade att man blir glad av att rensa ut. Känner sig fri. Euforisk.

Så man blir lycklig av att köpa. Och lycklig av att slänga. Men äga då?

Sanningen och lögnen

2007-10-25T21:28:00.000+02:00

De diskuterade sanningsfascister på radion. Människor som aldrig ljuger. Som är stolta över att alltid säga sitt hjärtas mening. Det är ju fint. De håller ärligheten främst, är principfasta, låter sig inte köras över. Eller?

Genom att alltid säga sanningen kör de ibland över andra. Som en bulldozer. Rätt okänsligt. Om kollegan klippt håret och man tycker han/hon ser ut som en rugguggla kan man faktiskt hålla tyst. Behöver inte oombedd trumpeta ut att frisören tycks ha slunkit med saxen. Och frågar någon är det helt ok att presentera en liten, vit lögn; "intressant frisyr".

En spudlande glad fyraåring som stolt visar upp sin teckning med orden: visst är det fin? är inte värd ett krasst - om än ärligt - nej.

Att framhåll sanningssägandet som norm och princip gör det enklare att leva. Genom att alltid vara 100 procent ärlig behöver man aldrig göra något val. Ta ett etiskt ställningstagande. Fundera över hur egna ord påverkar andra. Bestämma sig för hur man ska göra; ljuga och undvika att såra en medmänniska eller säga sanningen, följa sitt rättesnöre och göra någon annan illa.

I min värld är svaret inte självklart. 50-50 kanske. Eller 30-70.

Men sanningsfascisten vet. Alltid. Kritiserar frisyren - och går sedan raka vägen hem och ljuger frun (och resten av världen) rakt upp i ansiktet; nej, jag har aldrig haft sex med den där kvinnan.

Tanklös klokskap

2007-10-24T19:55:00.000+02:00

"Det är tanken som räknas". Vilken bullshit.

- Jag tänkte hjälpa dig att flytta, men jag hann inte. Men det är ju tanken som räknas.

Och så står man där med pianot kvar ute på gatan.

- Jag tänkte bjuda på middag, men det kom annat i mellan. Men det är ju tanken som räknas.

Jaha, jag är fortfarande hungrig.

- Jag tänkte gå emellan när den där knivbeväpnade galningen dök upp, men jag filade naglarna istället. Men det är ju tanken som räknas.

Död är jag.

Finns fler såna där absurda visdomsord, det lärde jag just av Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll". Varför är ensam stark? Varför ska man gå när allt är som roligast? Vadå, lagom är bäst?

Antocyanin, typ.

2007-10-23T21:13:00.000+02:00

Nåt händer med mig när klorofyllet i växterna försvinner. Lättar. Lyfter.

Löven får ett överskott av färgämnet antocyanin. Autopilot?

Språklig amnesi

2007-10-22T22:56:00.000+02:00

Hjälp! Ord börjar glida i från mig. Jag sträcker mig efter dem, snuddar vid begynnelsebokstaven. Men, nej. Jag når dem inte.

Häromdagen försvann ordet hyckleri. Jag fastande med dubbelmoral på tungan. Hyckleri gömde sig längst bak i skallen. Till slut kröp det fram - när jag stod och stekte lök.

Sen blev det etter värre. Provocerad gick och drog en gammal filt över sig i flera dagar. Den där tofflande bibliotekarien som bor i mina hjärnvindlingar letade i de mest dammfyldda lådor och fack. Men provocerad var och förblev borta.

Jag försökte med irriterad, retad, ett nyskapat katalyserat. Slog i SAOL, synonymordboken, NE. Provocerad stannade under filten. Tills jag råkade tappa lexikonet i golvet och ögonen fastnade på prolog. Då behagade provocerad visa sitt ansikte.

Jobbig hjärna

2007-10-21T22:17:00.000+02:00

Jag gillar människor som utmanar min hjärna. Får den att spinna. Sätter fart på den numer rätt lata bibliotekarie som tofflar runt bland mina små grå. Tvingar henne/honom att bläddra snabbare i kartoteket.

Träffade en sån människa i dag, på ett rätt otippat ställe. Som ifrågasatte det invanda, lyssnade, gick i klinch, tänkte och pratade i 110.

Sånt går jag i gång på. Väcks. Blir hög.

Duracellkaninen

2007-10-19T23:44:00.000+02:00

Jag bara går, och går, och går. Något litet rufsigt på speed. Katalysator är behovet av att vara SEDD. Då finns jag. Bekräftad.

Ibland räcker den egna blicken. Tittar på mig själv i spegeln, nyper mig i armen. Ser. Och fortsätter på overdrive.

Det finns ett citat (Hugh Downs, tror jag):

"A happy person is not a person in a certain set of circumstances, but rather a person with a certain set of attitudes."

Kan appliceras på annat också. Pigg. Panisk. Pillrig.

Jag är säkert skitjobbig.

Och det vart afton

2007-10-18T22:43:00.000+02:00

Inte vill jag sova. Jag är ju på äventyr.
Men alla andra ville lägga huvudet på kudden, sluta ögonen, vila öronen.
Så nu är jag ensam. Otrött.
Hur trist är inte det?

Avigt

2007-10-17T23:09:00.000+02:00

Trött, trött.
Piggar upp mig med bakvändheter på www.avigsidan.com.

Floskelgeneratorn ger:

Vi har en stabil grundplattform för flexibla lösningar
och ett processorienterat och kundfokuserat arbetssätt
för att optimera resursanvändningen och effektiviteten.

Skrattar mig till sängs.

Googeljuice som glimmar

2007-10-16T21:03:00.000+02:00

Virituell identitet, en sådan har jag tydligen.

Och snart kan jag låta världen veta hur populär den är, bara genom att lyfta ett finger. Så länge fingret är smyckat med konstnären Markus Kisons "Fåfängans ring". Ringen som visar hur viktig du är, som DN skriver.

Varje kväll dockas smycket till datorn och bevisen förs över. Då uppdateras ringens display och visar det som verkligen betyder något; hur många träffar mitt namn ger på google.

Jag ska byta namn till Maria Johansson. Och vinna.

Och det blev morgon

2007-10-15T09:11:00.000+02:00

Åkte till jobbet. Grå i sinnet.

I guldfiskskålen

2007-10-14T21:33:00.000+02:00

Rösterna är dova, som genom en tjock glasskiva, lite skev. Jag ser läpparna forma orden men de når inte riktigt fram. Det gör inte mina egna heller. Hör mig själv säga saker, berätta, skratta. Men jag är inte riktigt närvarande. Försöker, men lyckas inte.

Livet spinner på runt omkring. Jag står mitt i. Dras med. Men på armlängs avstånd. Når inte riktigt ända fram, en gummiaktigt hinna hindrar sista steget.

Saknar härvaron.

Återträff

2007-10-13T21:10:00.000+02:00

Ibland tycks någon fingra på verkligheten - styra slumpen.
Träffade två goda, gamla vänner i dag. En kär treenighet återförenad.

Hemma ramlar en bok ur bokhyllan. Landar uppslagen framför mina fötter. Sidan 85.

-att du
är, är
du
att ditt anlet, att
du
att ditt hår att din
hals, din
fots steg, stegs
fot
Att du
-är

Gunnar Björling. En god, gammal vän. En bekantskap samtida med treenigheten.
Vems hand fixar sådana sammanträffanden?

För Sakens skull

2007-10-11T20:13:00.000+02:00

Det är ju fint att folk engagerar sig för det som är viktigt. Brinner för något. Tar tag i saken.

För de gör väl de som går med i en "cause" på Facebook? De vill stoppa den globala uppvärmningen, vill stödja kampen mot bröstcancer, vill bekämpa patriarkatet. De tar tag i saken. Eller? Jag har noterat av få av dem tar steg nummer två: att skänka pengar till Saken.

Jag har fått flera inbjudningar att "joina" en "cause". De är alla (nästan) behjärtansvärda. Men hittills har jag alltid tackat nej. Trots att det är så enkelt att klicka ja. Eller just därför. För vad betyder det om jag klickar i ja-rutan? Att jag bryr mig - troligen. Att jag engagerat mig - knappast. Att jag tagit tag i saken - inte alls.

Att klicka ja känns lite som självbedrägeri. Som ett försök att köpa ett bättre samvete med ett klick, att visa upp ett gott ansikte för världen. Till intet förpliktigande. Bara bling-bling, utanpåverk, inget innehåll.

Vinna, inte försvinna

2007-10-10T22:29:00.000+02:00

Det ska var skönt att springa, inte en pina. Så säger jag ofta. Kanske i ett försök att berättiga mitt löpande för alla dem som tycker det är ett slöseri med tid. Varför jag nu måste motivera något för dem? Varför det nu skulle vara mer okej att njuta än att lida?

Ibland är självtortyr ren vällust. Att pressa kroppen lite längre. Känna hur andan river i halsen. Hur mjölksyran gör låren stumma. Hur fradgan täcker läpparna. Hur pulsen dunkar i tinningarna.

I kväll lyckades jag vinna över flosklerna. Sprang så att det gjorde ont. Njöt hela vägen.

Vaken mardröm

2007-10-09T21:01:00.000+02:00

"Din dotter är borta."

Måste vara ett av de värsta besked en mamma kan få. Jag fick det i dag.

"Din dotter är borta."

Mitt lilla hjärta, borttappad på skogspromenad. En ensam ledsen liten flicka, bara tre år, på en skogsväg. Säger: jag plockade blommor, och så var alla borta. Jag ropade på mamma, men ingen var där.

En timme. Först då ringde någon mig, först då ringde någon polisen. En timme. Mitt hjärta, ensam, liten och förtvivlad. Borttappad.

Rakt ut skrek jag. Pulsen stannade - tvärstopp - för att sedan skena okontrollerat. En läderrem hårt åtdragen runt halsen. Yr. Panik. Nu vet jag vad panik är. Tio, kanske femton, minuter när allt bara var kaos. Jag körde bil, men minns inget av vägen. Bara varje skräckscenario som sinnet målade upp. Varje bild av mitt hjärta, ensam och rädd på en skogsväg.

Sen ringde telefonen. "De har hittat henne". Då blev jag arg.
Hur fan kan man tappa bort mitt hjärta?

Mörkerkörning

2007-10-08T21:32:00.000+02:00

Vissa människor är som möten i mörkret.

Man har precis hittat rytmen, de vita sträcken flimrar förbi. Som en vals. Bara aningen ur takt med reflexstolparna. Extraljusen slickar asfalten, ger dikesrenen kontrast, nuddar träden.
Ögonen vilar.

Då. Två knivskarpa ljuspunkter som tvingar sig in i blickfånget. Växer. Kommer närmare. Allt starkare.

Blicken försöker värja sig, vända sig bort. Men så fan att det går. Tittar man för långt åt sidan kör man ju i diket. Det är bara att möta ljuskäglan, hoppas att den snabbt passerar. Hålla tummarna för att den inte stannar mitt i korridoren och vill snacka.

By fire

2007-10-07T21:30:00.000+02:00

Höstmörker, svart som sammet, har sina fördelar. Kyla också.

Kryper under en ullig filt, tassarna mot värmen. Katten gör lika.
Kryper in i mig själv. Katten bara är. Alltid.

Stryk av poetisk slump

2007-10-06T22:00:00.000+02:00

Testade DN:s sonettmaskin i dag. En poetisk slumpgenerator som ger över sex miljoner möjligheter till högtravande dikter om livet. Den började min sonett såhär:

"Att födas. Man kan inte protestera
Man undrar vad ens hjärna kan förmå
Nu gnuggar man förtvivlat sina grå
Det känns som om man skulle explodera"

Jag hade inte kunnat skriva det bättre själv. Känns upplyftande.

Den taktila masken

2007-10-04T22:03:00.000+02:00

Välkommen till livets maskerad! Rollspelet kan börja!
Men var noga med vilken mask du tar på dig, vilken roll du väljer. Den följer dig.

Ofta har jag klätt mig i en mask lik en ulltröja. Känns varm och mysig när man först trär den över huvudet. Men sen börjar det - kliandet. Först bara en förnimmelse. I halslinningen, eller där yllet möter handledens puls. Sen sprider det sig. Obevekligt. Att ta av tröjan går inte, då står jag ju där naken. Utan mask. Utan roll. Tröjan kliar, irritationen växer, men det är bara att bita ihop tills solen går ner.

Väl hemma sliter jag av tröjan och kastar in den i ett hörn. Tar på en gammal, nött t-shirt. Bekväm. Väl inövad. Så blir det morgon den andra dagen och tröjan måste på igen. Kan inte möta verkligheten felmaskerad, omaskerad.

Värst är när någon annan väljer masken, tvingar den på mig. Det har också hänt.

Men ibland lyckas jag hitta en härlig mask. En jag trivs i, lever i. Som uppåt-tjack. Hög på silkeskänslan mot huden. Som ett nytvättat, manglat lakan mellan fingrarna. Som lätta fingertoppar mot ryggslutet.

Men en mask likt förbannat. Hur fan ser jag ut naken?

Bönder gör mig rörd

2007-10-03T21:12:00.000+02:00

Alltså, jag avskyr realitysåpor. Samtliga. Alla.

Utom "Bonde söker fru". Då får jag plötligt en klump i magen, en varm klump. En må bra klump. Visst, det må vara att tv4 är riktigt, riktigt skickliga på att spela på de rätta strängarna, med vibrato, svensk sommaridyll och hela klabbet. Men de där bönderna är ju så förtvivlat äkta. Fumliga. Fnissiga. Generade. Taffliga. Charmiga.

Fast ibland måste jag gömma mig under filten. De är ju så rörande pinsamma.

Osanna sanningar

2007-10-02T22:15:00.000+02:00

Lärde mig ett nytt ord i dag - faktoid.
Såna där föreställningar som folk tror är sanna, men som i själva verket är felaktiga.
Faktoiderna är kusiner till Klintbergare, alltså släkt med moderna folksägner av typen "Råttan i pizzan".

Men faktoiderna är roligare. Och mer frustrerande. För det är hart när omöjligt att övertyga folk om att något de benfast tror på i själva verket inte är sant. Typ att humlors flykt är en aerodynamisk omöjlighet.

Con blogg 2

2007-10-01T20:28:00.000+02:00

I dag stängde kvällsblaskans Axel Schulman ner sin blogg. Efter bedrövelser och svåra år - nåja månader. "Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre", skriver han.

Media och bloggosfären konstaterar och kommenterar friskt. DN, Svd hävdar att få sörjer Schulman , Martin Jönsson i Svd tar upp PO Yrsa Stenius negativa syn på bloggosfären. Kulturbloggen ifrågasätter att Schulman någonsin bloggat, detsamma frågar sig Dagens politik. Och så vidare, och så vidare.

Jag surfar. Läser. Funderar. Alla dessa bloggar (min inräknad), vad fyller de för syfte?

Landar till slut på en av mina bekantas blogg. Utan en enda rad om Axel Schulman. Men om annat jag inte trodde den personen mäktig. Som jag inte vill veta. Argt, ettrigt, surt och trist. Som en okänd Schulman på speed.

Kanske har den bloggen också blivit ett monster? Man kan ju alltid hoppas.

Brutal enkelhet

2007-09-30T20:26:00.000+02:00

Läser Stefan Sundströms betraktelser. Han vandrar med vidöppet sinne. För det mesta härligt personligt och strålande träffsäkert. Vissa ordvändningar hakar sig fast bättre än andra. Har envetna hullingar.

Som när han frågar sig om vulgärdarwinisterna har rätt. Och konstaterar att det tycks finnas en längtan efter "Brutal Enkelhet, störst är bäst och därmed jämnt".

Coola mamman

2007-09-29T21:04:00.000+02:00

Jag blev snorförbannad på moderskapsmyten. Det var så det började. Det slutade med ett test i Aftonbladet. Så nu vet jag - jag är en cool förälder.

Egentligen började det hela också i Aftonbladet. Indirekt. Min ilska mot myten om Moderskapet väcktes via en debattartikel i Journalisten. Åsa Linde var förbannad; på en krönikör - Malin - i aftonblaskan som ondgjort sig över vissa morsor. Morsor som inte beter sig som morsor ska -låter sonen bo kvar hos pappan vid skilsmässan, och flyttar till en annan stad till exempel. Visst, det kanske inte är någon strålande lösning. Malin reagerar. Hon mår dåligt i sin mage, lika dåligt som hon gjorde när hon var fem år gammal och hennes egen mamma var på kommunstyrelsen i två timmar. Hon skriver: "Så här är det. Du får ett barn. Grattis. Välkommen till etthundra procent självuppoffring".

Malin kanske vänder sig till båda könen. Men det är mamma som tjänar som exempel, en mamma som inte passar in i moderskapsmallen som fått henne att skriva. För jävlar om en mamma inte uppoffrar sig till 100 procent. Om hon sätter kommunstyrelsen framför dottern.

Om hon låter dottern hämtas av pappa för att hon själv vill spela innebandy. Och gör det utan att få dåligt samvete. Om hon på fullt allvar hävdar att dotterns prio ett är pappa, pappa ska trösta, pappa ska natta. Och om hon dessutom vågar andas att det faktiskt kan vara rätt skönt - ja, då möts hon av de sneda blickarna och de snörpta läpparna. Jag vet, för jag drabbas av dem. Ibland är de där blickarna dessutom kryddade med en besserwisserattityd; "hon vet inte bättre, hon går emot sin natur". Då jag blir snorförbannad.

Jag trodde (eller hoppades snarare) att vi kommit längre. Att den förbannade biologismen var utrotad. Den som hävdar förälder=mamma=moder, punkt basta.

I min jakt på Malins krönika i orginalupplaga hamnar jag på aftonblaskans familjeavdelning. Och hittar testet "Hur är du som förälder"? Cool tydligen.

Cool förälder -
cool mamma -
men en usel Moder.

Bara morgon

2007-09-28T08:30:00.000+02:00

Nyvaken. Solen gnuggar gruset ur ögonen.

Att jordas i cyberspace

2007-09-27T20:49:00.000+02:00

Hem till byn. Dit finns det de som far.

Byn. Där alla vet vem som är släkt med vem. Där man känner varenda mossig sten, och vet vilken granne som just kommer hem; det hörs ju på motorljudet. Där oförätter lever i minnet generation efter generation. Och vedergälls - generation efter generation. Där man vet vem som lånar ut en liter mjölk och vem man förväntas gänga sig med.

Byn. Där man hör hemma.

Jag har ingen sån by. Ibland blir jag avundsjuk på dem som har en. Känner mig rotlös. Hemlös. Historielös.

Men så inser jag att jag som bäst håller på att återskapa min historia. På facebook. Via nätet samlar jag likt en ekorre på mina gamla vänner. Knaprar i mig svunnen tid. Rotar mig. Bygger mig en by.

Till D.O.M.S över kroppen

2007-09-26T17:19:00.000+02:00

Delayed onset muscle soreness, förkortad DOMS. Det är träningsvärk det. Och det har jag. Det gör ont, men känns bra. Känner mig förbannat duktig.

Men så börjar arbetskompisar mumla om att det betyder att jag tränar fel. Sliter sönder musklerna. Känner mig rätt kass.

Fast allt måste ju kollas upp, googlas på. Det är så jag vederlägger eller bevisar.

Ett par minuter senare känner jag mig lika förbannat duktig igen. Lutar mig mot Ji-Guo Yu, umeåforskare som 2003 presenterade den rapport som alla fortfarande hänvisar till. Både svenska och utländska källor. Ji-Gou Yu motbevisar att träningsvärk skulle bero på små bristningar i muskelns fibriller. Om fibrillerna skadats skulle forskarna ha hittat mindre protein i musklerna, istället hittade man mer. Musklerna förstärktes alltså, de bröts inte ner.

Ha!

Stapplar vidare på stela - men nöjda - ben. Anammar nästan ett talesätt från en annan arbetskompis: "smärta är vekhet som lämnar kroppen". Men så kommer nästa kollega och hävdar att det korrekta lydelsen är: "smärta är kvinnlighet som lämnar kroppen".

Med tanke på hur min häck känns borde jag nog oroa mig för att vakna med skägg och basröst i morgon bitti.

Håller tassarna borta från chefen

2007-09-25T18:21:00.000+02:00

Närmare två tredjedelar av mina kolleger vill sannolikt plugga igen öronen när jag ramlar in i fikarummet. Smått ilskna är de dessutom. Så många tycker uppenbarligen att det INTE är okej att prata högt på jobbet. Allt enligt en undersökning av Vasakronan som DN publicerat under rubriken "Okej bli full på firmafesten - men ragga inte på chefen".

Och jag gillar att nyttja mina röstresurser. Skrattar gör jag också. Högt. Men irritationsgraden på den olaten redovisas inte i DN.

Dessutom flirtar jag med kolleger. Men inte med chefen. Om jag gjort det skulle nio av tio tycka att det var totalt oacceptabelt. Nu är det bara de där två tredjedelarna som vill klippa av mina förföriska ögonfransar.

Intalar mig att jag attackerar den tredjedel som inte ryggar för en flirt med polarna vid vattenautomaten. Blinkar, ler och höjer på ögonbrynen. För som Babsan konstaterat: att flirta "är roligt, uppiggande och helt infektionsfritt".

Poetiskt kylskåp

2007-09-24T22:42:00.000+02:00

Att skapa poesi utan att kunna läsa. Det är konst.

"Kostar speciell av gift
hinna har de
natur säga glömsk fråga
löjlig magnet"

Tankefjun

2007-09-23T20:42:00.000+02:00

Äntligen har någon satt fingret på halva min existens. Eller placerat nageln i ögat på mitt varande i tankevärlden.

Tankefjun.

Det är naturligtvis det hela min skalle är full med. Ett alldeles nytt - och länge saknat - ord i svenska språket. Träffande påfunnet av Per Holmer i Svenskans klurigt roliga serie Lexikala Luckor. En serie som tyvärr tycks ha gått i ide.

"Tankefjun [subst.] ~et = 1. spirande idé, insikt eller visshet av snarast sinnlig natur, som ännu inte – och kanske aldrig någonsin – låter sig klart och redigt formuleras, och därmed inte heller kan bemötas och vederläggas, men likafullt och på något gåtfullt vis känns viktig och riktig"

Jag fylls ständigt av livsviktiga insikter. Men de glider lika ständigt undan, bara ett ögonblick innan jag skulle ha kopplat greppet. Och så står jag kvar där, lika musgrå och alldaglig i hjärnan som någonsin.

Hur fixar man en rejäl och kraftig skäggväxt i sina små grå?

Blinka lilla stjärna

2007-09-22T20:57:00.000+02:00

*Skrattar*
*Ler*

Eller :-)

Eller !!! för den delen.

Som nyuppväckt medlem på diverse communities famlar jag. Inser att stjärnor är nödvändiga när skriftspråket inte räcker till. Men finns någon konsensus? Är folk eniga om vad som är skillnaden mellan *ler* och :-)? Så jag blandar och ger. Hoppas undvika att skicka fel signaler. Funderar på hur man säkerställer att ingen missar ironi. Eller flirt.

Saknar kroppen och rösten.

Letar efter instruktionsboken.

Something posing av mail

2007-09-21T21:01:00.001+02:00

Världens första spam, i betydelsen skräppost, lär ha nått var fjärde internetanvändare. Eller Arpanet-användare för att vara korrekt. Internet fanns inte 1978. Det var då amerikanske Gary Thuerk, i sin iver att sälja datorer, skickade historiens första spam.

Det kan man läsa om i Kaianders Semplers artikel Det första spammet i Ny Teknik. En tidning som dimper ner i min bruna brevlåda (eller heter det postlåda?) tämligt frekvent. Jag läser bara en bråkdel. Men Kaianders är bra.

Arpanetmänniskorna lär ha blivit fly förbannade på Thuerk. Han fick krypa till korset på skamsa knän, men kuppen lyckades. Han fick kränga ett antal datorer.

Dagens spammare nöter knappast hål i byxorna för att krälande be om förlåtelse. Men de måste å andra sidan vara betydligt mer uppfinningsrika, och de måste skicka många fler spam. För att få tio svar krävs tydligen massutskick i miljardklassen.

Och så fylls mejlkorgen med spam. Hade varit trevligare (eller inte) med brevlådan full med gummiaktig burkskinka. Enligt elaka tungor en förkortning av "something posing as meat". Nu får man istället "something posing as mail".

För övrigt håller jag fullständigt med de elaka tungorna.

Djuriskt igen

2007-09-20T22:17:00.001+02:00

Visserligen bor jag på landet...

Jag brukar inte vara mordisk. Och hon har rätt läckra ögonfransar. Men. Lite väl närgången. Snart är det älgjakt...

Den kokade getingen

2007-09-19T20:48:00.000+02:00

Jag har en vattenkokare. Den diskar jag för sällan. Nästan lika sällan som jag öppnar på locket. (Det går ju att fylla och tömma kokaren via pipen.)

Men denna eftermiddag lyfte jag på det svarta locket. Och hittade en geting. Den var inte färsk. Välkokt är en underdrift. Den hade liksom vitnat, men samtliga kroppdelar var intakta. Vita antenner, vita vingar, vit gadd.

Flera veckors kaffe smakar plötsligt märkligt. Smaklökar har minne.

Rådjur luktar illa

2007-09-17T22:44:00.000+02:00

Jag borde kanske ha anat faran. Något grönt glimmade ju faktiskt till ute på fältet. Två självlysande punkter. Men jag reagerade inte.

Och plötsligt var den bara där. På nuddavstånd. Råbocken. Eller, det kanske var en hona. I vilket fall som helst befann den sig alldeles för nära. Jag kunde nästan känna den strävhåriga pälsen. Jag kunde definitivt ana dess rädsla. Och lukten; som blöt hund uppblandat med något till hälften förmultnat och något svagt sött, kanske halvruttet äpple.

På ett ögonblick var de vassa benen försvunna över dikesrenen. Men lukten dröjde sig kvar. Vägrade att lämna näsborrarna.

Lapptäcke

2007-09-16T21:28:00.000+02:00

Besökte Casa Cor. Konceptuell inredningsutställning. Koncept gör mig trött. Hur pretto som helst, till och med värre än den här bloggen.

Men jag fick en smärre uppenbarelse. Har uppenbarligen en förkärlek för "patchwork". Tre saker var värda idéstöld: en byrå byggd av gamla, udda lådor, en matta sammanfogad av gamla, udda mattor och en taklampa skapad av - ja, just det - gamla, udda lampor.

Bygger jag mitt eget liv på samma sätt - av gamla, udda tankar? Fast det blir i och för sig en jävligt snygg byrå!

Hjälte i mål

2007-09-15T21:43:00.000+02:00

I går gick han i mål, Björn Sunesson. 95 dagars springande, i snitt 5,2 mil om dagen. Ingen vilodag.

Läser om hans bedrift på bloggen. Hans eufori.

Funderar över hur det skulle kännas att vara så nöjd med sig själv. Att sätta upp ett mål , så högt att det nästan når trädtopparna, att ge sig fan på att det ska gå. Och lyckas.

Men det är ju en Fendt

2007-09-14T20:01:00.000+02:00

Mina ögon tycks ha uppdaterats, utökat synfältet.

Tidigare var en traktor inte mer än en just en traktor. Möjligen en blå, grön eller röd traktor. Nu ser jag plötsligt en John Deere eller en Massey Ferguson. En New Holland, en Case, en Deutz, en Mc Cormick eller en Fendt.

Och den nyvakna blicken vill gärna att resten av jaget hänger med. Börjar allvarligt överväga att provköra företagets traktor - som förexten är en Valtra. Bara för att testa.

Hur lång tid tar det innan jag konstaterar att det är en 6310, inte en 3130, som rullar på åkern?

Balles ristning

2007-09-13T21:54:00.000+02:00

: -sui * let [*] rnisa * stain [*] þisa * at * anulf * sun * sen * koþan ** han * byki * her ...- * mantr * matar * -o-r * auk * mls * ri(s)ia *

Så skrev han Balle, den uppländske runmästaren som varit i farten på en sten strax nedanför vårt hus. I modern tid har den i god ordning katalogiserats, stenen alltså: u 703, som man kan besöka digitalt.

I nutida översättning betyder det ungefär:

"Åsvi lät resa denna sten efter Arnulv, sin gode son. Han bodde här …. , en gästfri och målsnäll man."

Cirkelresonemang

2007-09-12T20:03:00.000+02:00

På en blogg kan man kommentera aktualiteter, det gör många. Är liksom lite extra fint i bloggarnas värld. Visar att man hänger med.
I mediernas värld är det fint att få sina aktualiteterna kommenterade av bloggarna. Visar att man träffar rätt, tilltalar målgruppen, påverkar. Att man hänger med.
Tjänster som twingly hjälper båda parter. Och så kliar bloggosfären och mediejättarna varandra på ryggen.
Det blir rundgång.

Det blir dessutom förtvivlat svårt för en bloggare att känna sig unik. Man hittar en intressant artikel. En som sätter hjärnan i arbete, som bara måste bemötas eller bejakas. Själv hittade jag en på Svenska Dagbladet: Gäspning tecken på empati. Sånt kan man ju skriva mycket roligt om. Om egenkomponerade försök som genomförs på bussen - bara att kliva ombord vilt gäspande och mäta sina medresenärers empatiska förmåga. Om hur den egna kattens morgongäspning smittar värre än pesten. Snacka om att vara djurvän.

Men precis under den där artikeln ligger länkarna till de bloggare vars små grå kletat fast vid samma ord. Och nog fan kan man ge sig den på att någon tänkt exakt samma brillianta tanke som jag.